fbpx

Hållbar förändring av sociala barn- och ungdomsvården

Text: Annika Wihlborg
Regeringens nationella samordnare Cecilia Grefve överlämnar slutrapporten av den sociala barn- och ungdomsvården till Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister. Foto: Mats Bäckelin/Regeringskansliet
Regeringens nationella samordnare Cecilia Grefve överlämnar slutrapporten av den sociala barn- och ungdomsvården till Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister. Foto: Mats Bäckelin/Regeringskansliet

Den 15 december 2017 överlämnade regeringens nationella samordnare Cecilia Grefve slutrapporten av den sociala barnoch ungdomsvården. Slutsatserna är bland annat att ytterligare krafttag behövs för att den sociala barn- och ungdomsvården ska vara jämlik och likvärdig över hela Sverige samt att personalsituationen långsiktigt behöver stabiliseras.

Rapportens huvudförslag är Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid, en reform som ska leda till en långsiktig förändring av den sociala barn- och ungdomsvården.

Sammanhållna verksamheter
– I reformförslaget betonas behovet av att belysa den sociala barn- och ungdomsvården över de lagstiftningsområden som berör barn och unga så att verksamheterna blir mer sammanhållna. Ett viktigt syfte är att identifiera mellanrum och behov av förstärkningar mellan lagar och verksamheter och därigenom säkra att barn, unga och deras familjer får tidig hjälp och inte riskerar att bollas mellan olika verksamheter, säger Cecilia Grefve.
Hon föreslår att reformen organiseras genom en tvärsammansatt kommitté med företrädare från barn, unga och deras familjer, samt företrädare från nationell, regional och kommunal nivå. Även företrädare från akademin bör medverka.

Samverkan mellan aktörer
Den sociala barn- och ungdomsvården är ett brett område med förgreningar i många delar av samhället. En nära samverkan mellan aktörer som skola, förskola, hälso- och sjukvård, socialtjänst, civilsamhället och politiker på samtliga samhällsnivåer är därför nödvändig.
– Det behövs åtgärder på nationell, regional och lokal nivå för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården. Man bör även fundera på hur arbetet organiseras mellan olika aktörer. Det behövs en koordinering av myndighetskontakter som underlättar för barn och unga som behöver hjälp, säger Cecilia Grefve.

Stabil kompetensförsörjning
Ett delsyfte med den nationella samordnarens arbete har varit att stärka förutsättningarna för en stabiliserad kompetensförsörjning. Cecilia Grefve påminner om vikten av ett systematiskt arbetsmiljöarbete, rimlig arbetsbelastning, delaktighet och inflytande, vikten av att få använda sin yrkeskompetens, stöd i svåra frågor samt ett närvarande ledarskap. Det är faktorer som kan få fler socionomer att vilja stanna kvar i den sociala barn- och ungdomsvården.
– Allt fler kommuner och hela regioner erbjuder systematisk introduktion för nyanställda. Många arbetar också för att öka barn, ungdomars och deras familjers delaktighet i det sociala arbetet. Mycket bra utvecklingsarbete pågår rumt om i landet, men samtidigt förekommer inte dessa satsningar i samtliga kommuner. Det stöd barn och unga behöver och erbjuds ska inte vara beroende av boendeort. Det behövs en bred nationell, regional och kommunal satsning på den sociala barn- och ungdomsvården för att öka och säkra dess likvärdighet säger Cecilia Grefve.

Oberoende utvärdering av BBIC
I slutrapporten föreslås även en oberoende utvärdering av dokumentationssystemet Barns behov i centrum (BBIC).
– Man bör titta på hur BBIC har stärkt barn och ungas delaktighet och på vilket sätt systemet har underlättat utredningsarbetet. Dessa frågor bör utvärderas, inte minst med bakgrund av att dokumentations- och utredningsarbetet upplevs ha ökat sedan BBIC infördes, avslutar Cecilia Grefve.

Publicerad: 31 januari, 2018