Etikettarkiv: Bok

Psykiatrireformen 25 år senare

Anna Fredriksson har tillsammans med Åsa Moberg skrivit en bok om psykiatrireformen. Foto: E Johnsson
Anna Fredriksson har tillsammans med Åsa Moberg skrivit en bok om psykiatrireformen. Foto: E Johnsson

För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Men vad hände sen? I aktuella boken ”De omöjliga” skriver socionomen Anna Fredriksson om utvecklingen.

Tillsammans med Åsa Moberg har socionomen och journalisten Anna Fredriksson skrivit ”De omöjliga”, om psykiatrireformen för 25 år sedan och vad som hänt efter den.
– Det var egentligen ingen riktig reform. Många tror att det handlade om att man stängde mentalsjukhusen, och det gjorde man ju, men det var en process man hade påbörjat tidigare. Det man ville med reformen var att alla skulle få ett fungerande liv ute i samhället och inte vara undanskuffade.

”Det man ville med reformen var att alla skulle få ett fungerande liv ute i samhället och inte vara undanskuffade.”

Stora skillnader
Den största förbättringen 25 år senare är att personer med psykisk sjukdom kan bo hemma – mycket tack vare boendestöd.
– Många blir ändå väldigt ensamma, men de bor i alla fall inte på en institution. Samtidigt har vi upptäckt att det finns personer som bott på HVB-hem i 20 år. Det behövs fler gruppbostäder för de som har det riktigt svårt, särskilt i storstadsregionerna.
Det finns stora skillnader mellan olika kommuner och verksamheter.
– Vi har tagit upp goda exempel i boken, ofta en enskild verksamhet eller kommun som jobbar på ett bra sätt. Varför sprider sig inte de goda exemplen?

Gäller att lyssna
Ett sådant exempel är Stöttecenter i Hässleholm, en öppen verksamhet där den som mår dåligt också kan få sova när det krisar.
– När man vet att den möjligheten finns behöver man kanske inte utnyttja den; det räcker med att veta att jag är välkommen. Då har man vänt på maktbalansen.
Vad kan man som socionom göra?
– För det första gäller det att lyssna. Många unga har en upplevelse av att inte bli lyssnade på, att socialsekreteraren bara lyssnat på de vuxna och HVB-hemmet. Man kan rannsaka sig själv: Har jag verkligen det här angreppssättet? Yngre barn måste vi börja lyssna på i större utsträckning.
Anna Fredriksson fortsätter:
– Man måste också samarbeta och samverka, och det är svårt. Man ska alltid tänka på vem det är jag ska hjälpa, vems sida ska jag vara på. Många är bra på det, och som socionom ska man vara stolt över sig själv och sitt jobb.

Roman som samtalsstöd

I boken ”Snacka går ju bra” tar Anna Sandberg upp existentiella frågor.
I boken ”Snacka går ju bra” tar Anna Sandberg upp existentiella frågor.

Boken ”Snacka går ju bra” är tänkt att starta existentiella samtal mellan barn och föräldrar.
– Många barn tänker mycket, och frågorna finns där även om vi inte pratar om dem, säger socionomen Anna Sandberg.

Anna Sandberg jobbar numera som konsult i Töreboda, men har jobbat som socialsekreterare i tio år och skolkurator i fyra år, och har också arbetat inom kyrkan och på behandlingshem. Under arbetets gång har det varit tydligt att barn och ungdomar har många funderingar som de behöver få utlopp för.
– Många har inte ens ord för det men det blir tydligt i deras problem att det finns ett behov av det.

Existentiellt samtal
Anna Sandberg har länge haft en tanke om att skriva en bok, om bland annat utanförskap och förlåtelse. Till slut blev det en roman som fyra ungdomar vars liv flätas samman. Teman är till exempel att ha ADHD, att bo deltid i en kontaktfamilj, att vara svensk utan att se ut som svensk.
– Det är frågor efter varje kapitel som är tänkt att föräldrar och ungdomen ska prata om, de ska få underlag att prata om känslor och puberteten, livets frågor och tro, säger Anna Sandberg.
Hon tror att det finns ett uppdämt behov av det existentiella samtalet.
– Jag tror att många i Sverige är rädda för det och det är känsligt med Gud, döden, varför vi finns. Det är viktigt och naturligt för barn, men det finns en rädsla från föräldrar att påverka för mycket, det skapar ett tomrum som jag tror att många som mår dåligt tänker på.

”Det är frågor efter varje kapitel som är tänkt att föräldrar och ungdomen ska prata om.”

Mandat att prata
Anna Sandberg tycker att fler socionomer skulle kunna ta sig an de svåra frågorna.
– Det borde finnas utrymme för socionomer att göra det. De filosofiska frågorna ligger så nära socialt arbete och behandling och terapi, jag tror verkligen att socionomer behöver få mandat att få prata om det. Man kan känna en osäkerhet över att man ska påverka klienten/ungdomen med sin egen livssyn och trosföreställningar.
Hur ska man göra om man vill börja arbeta mer med existentiella frågor?
– Jag tänker att man kan prata med sin chef först. Men att man alltid kan ställa frågor till ungdomen. Man kan använda sig av böcker och sagor, i barn- och ungdomslitteratur handlar mycket om magi och övernaturliga saker, så man kan använda kreativa verktyg till att prata om de svåra frågorna.

Skolkurator 2.0

I boken ”Skolkurator 2.0” ger Hilda Johnsson inblick i ett helt nytt arbetssätt.
I boken ”Skolkurator 2.0” ger Hilda Johnsson inblick i ett helt nytt arbetssätt.

Skolkuratorn Hilda Johnsson förde in livskunskap på elevernas schema.
Resultatet: betydligt färre brandutryckningar, och stigmat att gå till kuratorn bröts – även hos killar.

I boken ”Skolkurator 2.0” presenterar Hilda Johnsson vägledning i hur en skolkurator kan ta sig an sex olika teman som ska hjälpa eleverna i deras utbildning och hälsa. Hon arbetar nu som socialkoordinator, men under sina fyra år som skolkurator i Linköping hann hon revolutionera rollen på sin skola.
– När jag gick i skolan hade man ingen aning om vad kuratorn hette, och hon satt på rektorsexpedition dit det var pinsamt att gå. Kuratorn behöver vara en mer synlig person och vara mån om att erbjuda den kompetens man besitter. Många har bilden av vad en kurator är och ska göra och den bilden kan man bara själv förändra. Man får äga sin profession, säger Hilda Johnsson.

”Kuratorn behöver vara en mer synlig person och vara mån om att erbjuda den kompetens man besitter.”

Synlig och tillgänglig
Hon identifierade sex teman som kändes mest relevanta för eleverna: identitet, barns livsvillkor, nätet, mobbning, sex och relationer, samt stress och press. Temana kopplades sedan till värdegrundsarbetet i läroplanen, och till de olika skolämnena.
– Jag gick till exempel in och pratade om mobbning kopplat till svenska och samhällskunskap. Lärarna kunde skapa uppgifter i undervisningen utifrån det, och även se hur eleverna diskuterade och resonerade kring olika frågor, säger Hilda Johnsson.
Ganska snabbt blev hon en synlig och tillgänglig vuxen för eleverna.
– Jag var en person som fanns i deras vardag, vi träffades en stående tid varje vecka och jag fanns där de fanns, inte på ett kontor i en annan byggnad. Jag blev Hilda som alla kände, så då var det inte längre pinsamt att gå fram till mig i korridoren och säga att man behöver komma och prata. Det blev till exempel tydligt att fler killar vågade söka hjälp och samtalsstöd, stigmat för det bröts.

Uppdatera sig
Att förändra kuratorrollen är möjligt även om man bara jobbar en viss procent på en skola, menar Hilda Johnsson.
– De är viktigt att man är duktig på att uppdatera sig om sin samtid som kurator, och att man inte har rollen huggen i sten. Starta upp samarbeten med pedagogerna, sådant som lever även när du inte är på plats. Kanske kan du till exempel vara med i undervisningen eller på utvecklingssamtal. Kuratorer besitter stor kompetens, så erbjud den.

Syskonet som viktig anhörig

Socionomen Frida Jonsson föreläser om syskonets perspektiv och behov som anhörig till missbrukare. Foto: Erik Haglund
Socionomen Frida Jonsson föreläser om syskonets perspektiv och behov som anhörig till missbrukare. Foto: Erik Haglund
Syskon till missbrukare glöms ofta bort av både familj och professionella instanser. Frida Jonsson hoppas att fler socionomer ska se syskonets behov.

För några år sedan skrev socionomen Frida Jonsson den självbiografiska boken ”Min bror tog drogerna”. Hon minns mycket väl hur det var att vara syskon till en bror med missbruk.
– Jag glömdes bort mycket och tog inte plats, för mina bekymmer var så små i jämförelse med min brors. Jag höll mig undan och det togs för givet att jag skötte mig, säger hon.
När Frida Jonsson är ute och föreläser träffar hon många med liknande erfarenheter.
– Det är vanligt att syskonen glöms bort, även från den professionella sidan. Från socialtjänst, behandlingshem och liknande vore det bra att uppmärksamma syskonen, prata med dem och erbjuda stöd.

Syskongrupper viktiga
Varför syskon till missbrukare ofta glöms bort tror Frida Jonsson handlar om att deras behov inte är lika tydliga.
– Oftast när man pratar om anhöriga så menar man föräldrar, barn eller partner, men vi syskon är lika mycket anhöriga. Vi växer ofta upp i familjer där vi inte får lika mycket fokus och där våra behov inte upplevs som viktigast, och då blir det att man inte syns någon annanstans heller.
Hur kan socionomer som yrkesgrupp uppmärksamma syskon?
– I till exempel socialtjänsten och öppenvården där man erbjuder anhörigstöd behövs större fokus på syskon. Jag förespråkar också starkt att det ska finnas specifika syskongrupper och syskonhelger på till exempel behandlingshem. Det är en speciell roll att vara syskon och man behöver ha riktade stödinsatser mot dem.

Syskonet som resurs
Frida Jonsson ser också vinster med ett större syskonfokus.
– Man kan se syskonet som en resurs. Om man jobbar med syskonrelationen på exempelvis behandlingshem så tror jag att det kan vara en hjälp. Det finns också samhällsekonomiska vinster med att syskon får stöd och hjälp, för att minska även deras ohälsa, säger hon.
Frida Jonsson föreläser på temat under Socionomdagarna hösten 2019.

Utredningar som läsvärda livsberättelser

Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Rosengård och intresserar sig för alla livsberättelser hon får ta del av. Foto: Stefan Tell
Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Rosengård och intresserar sig för alla livsberättelser hon får ta del av. Foto: Stefan Tell
Socionomen, socialsekreteraren och ungdomsboksförfattaren Agnes Lindström brinner för det skrivna ordet – och tycker att utredningar kan vara mer spännande än böcker.
– Jag önskar att mina klienter skulle läsa sina utredningar, för de är egentligen nedskrivna livsberättelser.

Agnes Lindströms ”Hata Gustavsberg” kom ut förra året och handlar om tjejer som ”tänker på andra saker än killar”. Att det blev en ungdomsbok är ingen slump; Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Ros­engård och har varit inriktad på barn och unga sedan hon började läsa till socionom.
– Mitt skrivande har definitivt påverkats av att jag hela tiden träffar och pratar med ungdomar, säger hon.

Stor maktposition
Just nu har hon inga planer på fler romaner – hon har fullt upp med att skriva om verkligheten.
– Det är ju det man gör som soci­alsekreterare, tar in livsberättelser och försöker lyssna, förstå och hjälpa till att sätta ord på vad som hänt i ett liv. Man skriver ner det vi pratar om och då blir det skrivna ordet sanningen, det innebär att man är i en stor maktposition och det måste man förvalta.
Agnes Lindström har ambitionen att skriva utredningar som är enkla att hänga med i och önskar att klienterna skulle ta del av dem.
– En utredning är ju en berättelse, och det handlar ofta om livsberättelser som inte blivit nedskrivna eller uppmärksammade tidigare. Det är väldigt spännande och jag tycker ofta att det är mer intressant att läsa utredningar än böcker.

Lär sig om livet
Människor som Agnes Lindström möter i sitt arbete inspirerar, och hon tror att många socionomer sitter på bra material till böcker.
– En del personer delar verkligen med sig och det skulle kunna bli många intressanta historier av det. Dessutom får man lära sig så mycket om livet när man träffar personer som löst sitt liv på helt olika sätt, och man måste ju ha något att säga om livet om man ska skriva en roman.

Socionom på egna ben

Socionomen Elin Lundberg har skrivit en bok, föreläser och har kö till sin psykoterapimottagning.
Socionomen Elin Lundberg har skrivit en bok, föreläser och har kö till sin psykoterapimottagning.
Elin Lundberg gick från att arbeta i kommunen till att ha en egen psykoterapimottagning, föreläsa och skriva en bok. Hon vill inspirera fler att ta språnget att bli sin egen.
– Jag tror att många socionomer har mycket kunskap men inte självförtroendet, säger hon.

Elin Lundberg har arbetat som socionom i 20 år, med försörjningsstöd, barn och ungdom och råd och stöd i Uppsala kommun. 2014 började hon plugga till psykoterapeut på halvtid och startade samtidigt en egen firma för att kunna föreläsa, bland annat om anknytning.
– Det gäller att gräva där man står. Man behöver inte utbilda sig mer utan det handlar om att ta den kunskap som man har och göra den tillgänglig för andra.
I början gick det trögt – första året fick Elin Lundberg bara in 1 800 kronor i sin firma, pengar som kom från en föreläsning hon fixat via en kompis.

Ta steget och kasta sig ut
Samtidigt jobbade hon kvar i kommunen och skaffade sig fler föreläsningar och klienter, mycket tack vare marknadsföring på facebook. Hon använde också ett av sina specialintressen till att skriva en bok, ”Att vilja men inte kunna – om sex som gör ont”, något som hjälpte till att ge pondus och trovärdighet. Stegvis gick hon ner i tid på sitt kommunala jobb.
– Det tog tre år tills jag kunde säga upp mig. Man måste ha tålamod, men någon gång måste man också ta steget och kasta sig ut. När man säger upp sig är det ju inte möjligt att ha en full klientstock, så man får ha en buffert för att gå back en period.

”Outnyttjade resurser”
Till sin psykoterapimottagning har Elin Lundberg idag kö.
– Socionomer behövs inom psykisk hälsa för ofta kommer vi in från ett mer socialt perspektiv. Vi ser inte bara det individuella utan också samhället, det gör att vi inte är så diagnosfixerade.
Elin Lundberg tror att bristen på självförtroende håller tillbaka en del socionomer.
– Vi socionomer är generalister, vi kan lite om mycket, och då är det lätt att tänka att det alltid finns någon som kan mer. Men det är vår breda kompetens som gör att vi har lätt att nå ut till folk och det finns många outnyttjade resurser.
Hennes råd till den som vill bli sin egen är att utgå från det man redan är duktig på.
– Ta sedan fram lite entreprenörskap – och var påhittig. Då går allt mycket snabbare.