Utredningar som läsvärda livsberättelser

Publicerad 11 september 2018
Text: Adrianna Pavlica

Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Rosengård och intresserar sig för alla livsberättelser hon får ta del av. Foto: Stefan Tell
Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Rosengård och intresserar sig för alla livsberättelser hon får ta del av. Foto: Stefan Tell
Socionomen, socialsekreteraren och ungdomsboksförfattaren Agnes Lindström brinner för det skrivna ordet – och tycker att utredningar kan vara mer spännande än böcker.
– Jag önskar att mina klienter skulle läsa sina utredningar, för de är egentligen nedskrivna livsberättelser.

Agnes Lindströms ”Hata Gustavsberg” kom ut förra året och handlar om tjejer som ”tänker på andra saker än killar”. Att det blev en ungdomsbok är ingen slump; Agnes Lindström arbetar som socialsekreterare för ungdomar i Ros­engård och har varit inriktad på barn och unga sedan hon började läsa till socionom.
– Mitt skrivande har definitivt påverkats av att jag hela tiden träffar och pratar med ungdomar, säger hon.

Stor maktposition
Just nu har hon inga planer på fler romaner – hon har fullt upp med att skriva om verkligheten.
– Det är ju det man gör som soci­alsekreterare, tar in livsberättelser och försöker lyssna, förstå och hjälpa till att sätta ord på vad som hänt i ett liv. Man skriver ner det vi pratar om och då blir det skrivna ordet sanningen, det innebär att man är i en stor maktposition och det måste man förvalta.
Agnes Lindström har ambitionen att skriva utredningar som är enkla att hänga med i och önskar att klienterna skulle ta del av dem.
– En utredning är ju en berättelse, och det handlar ofta om livsberättelser som inte blivit nedskrivna eller uppmärksammade tidigare. Det är väldigt spännande och jag tycker ofta att det är mer intressant att läsa utredningar än böcker.

Lär sig om livet
Människor som Agnes Lindström möter i sitt arbete inspirerar, och hon tror att många socionomer sitter på bra material till böcker.
– En del personer delar verkligen med sig och det skulle kunna bli många intressanta historier av det. Dessutom får man lära sig så mycket om livet när man träffar personer som löst sitt liv på helt olika sätt, och man måste ju ha något att säga om livet om man ska skriva en roman.