Bättre samordning och helhetssyn behövs

Med gemensamma krafter kan kommuner, regioner och andra aktörer hjälpa personer med psykisk sjukdom och missbruksproblematik. Att ge målgruppen en röst skulle ge stora samhällsvinster, menar Tobias Widar, divisionschef på Humana.

Enligt en uppskattning från Socialstyrelsen 2018 har mer än hälften av de som vårdas för beroendesjukdom även en psykiatrisk diagnos. Samsjuklighet är med andra ord vanligt, men ändå inte tillräckligt vanligt för att kompetensen ska finnas i hela landet, vilket bekymrar Tobias Widar.
– De personer som är i allra störst behov av specialiserad vård lever ofta i social och ekonomisk utsatthet, vilket kan leda till hemlöshet och kriminalitet. Det är inte bara de själva som drabbas av det, det drabbar hela samhället, säger han.

Problem att varje aktör har sin egen budget
Samsjukliga är en grupp som ofta är i behov av stöd från flera olika delar av samhället, såsom sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet. Bristen på samordning mellan aktörerna drabbar den enskilde och riskerar att leda till en större kostnad totalt sett. Eftersom varje enskild aktör har sin egen budget kan det vara svårt att motivera den egna organisationen att ta kostnader som innebär besparingar i andra delar av organisationen.
– Om socialtjänsten exempelvis placerat en individ på ett behandlingshem eller i en anpassad boendeform så är regionen sällan beredd att medfinansiera det, även om placeringen i slutänden kan spara pengar för såväl region som kommun. På samma sätt kan rättspsykiatrin ha svårt att få ut patienter i öppna boendeformer eftersom betalningsansvaret då övergår till kommunen, säger Tobias Widar.
Han menar att integrerad behandling, som behandlar beroendeproblematik och psykisk sjukdom parallellt, bör vara en viktig behandlingsprincip. För att komma till rätta med utmaningarna krävs också hög kompetens inom flera områden, vilket kräver samverkan mellan olika aktörer.
– För gruppen samsjukliga med de mest komplexa behoven krävs tvärprofessionella team med exempelvis socionomer, boendestödjare, läkare, sjuksköterskor och arbetsterapeuter. Samsjuklighet behöver behandlas utifrån en helhetssyn på människan, säger Tobias Widar.

”För gruppen samsjukliga med de mest komplexa behoven krävs tvärprofessionella team.”

Förebyggande och skademinimerande
Det finns ett bra stöd för många, exempelvis från socialtjänst och psykiatri, men stödet organiseras på ett sätt som personer med komplex samsjuklighet sällan kan hantera.
– Samsjuklighetsutredningen betonar vikten av ökad samverkan vilket är viktigt, men för vissa individer krävs det att alla insatser samlas under ett och samma tak, säger Tobias Widar.
Precis som många av remissinstanserna anser Tobias att utredningen är gedigen och välgrundad. Utredningen lyfter målgruppens perspektiv vilket han menar är viktigt.
– Man är helt rätt ute när man vill ge individer med komplex samsjuklighet ett ökat brukarinflytande, i synnerhet eftersom det är en grupp med en svag röst i samhället. Idag upphandlar inte kommuner och regioner HVB och olika särskilda boendeformer gemensamt i tillräcklig utsträckning, säger Tobias Widar, som också tycker att man bör arbeta för att korta längden på tvångsvårdsplaceringar.
– Generellt önskar jag att socialtjänsten och samhället i stort går mer mot skademinimerande insatser som Bostad först, sprututbyte och tillgång till underhållsbehandling. Och så ett kravställande av det uppsökande, förebyggande arbetet förstås, säger han.