Psykiatrireformen 25 år senare
För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Men vad hände sen? I aktuella boken ”De omöjliga” skriver socionomen Anna Fredriksson om utvecklingen.
Tillsammans med Åsa Moberg har socionomen och journalisten Anna Fredriksson skrivit ”De omöjliga”, om psykiatrireformen för 25 år sedan och vad som hänt efter den.
– Det var egentligen ingen riktig reform. Många tror att det handlade om att man stängde mentalsjukhusen, och det gjorde man ju, men det var en process man hade påbörjat tidigare. Det man ville med reformen var att alla skulle få ett fungerande liv ute i samhället och inte vara undanskuffade.
”Det man ville med reformen var att alla skulle få ett fungerande liv ute i samhället och inte vara undanskuffade.”
Stora skillnader
Den största förbättringen 25 år senare är att personer med psykisk sjukdom kan bo hemma – mycket tack vare boendestöd.
– Många blir ändå väldigt ensamma, men de bor i alla fall inte på en institution. Samtidigt har vi upptäckt att det finns personer som bott på HVB-hem i 20 år. Det behövs fler gruppbostäder för de som har det riktigt svårt, särskilt i storstadsregionerna.
Det finns stora skillnader mellan olika kommuner och verksamheter.
– Vi har tagit upp goda exempel i boken, ofta en enskild verksamhet eller kommun som jobbar på ett bra sätt. Varför sprider sig inte de goda exemplen?
Gäller att lyssna
Ett sådant exempel är Stöttecenter i Hässleholm, en öppen verksamhet där den som mår dåligt också kan få sova när det krisar.
– När man vet att den möjligheten finns behöver man kanske inte utnyttja den; det räcker med att veta att jag är välkommen. Då har man vänt på maktbalansen.
Vad kan man som socionom göra?
– För det första gäller det att lyssna. Många unga har en upplevelse av att inte bli lyssnade på, att socialsekreteraren bara lyssnat på de vuxna och HVB-hemmet. Man kan rannsaka sig själv: Har jag verkligen det här angreppssättet? Yngre barn måste vi börja lyssna på i större utsträckning.
Anna Fredriksson fortsätter:
– Man måste också samarbeta och samverka, och det är svårt. Man ska alltid tänka på vem det är jag ska hjälpa, vems sida ska jag vara på. Många är bra på det, och som socionom ska man vara stolt över sig själv och sitt jobb.
