Säkra kvaliteten i familjevården
Rebecca Svensson familjehemsplacerades för första gången som treåring och hann bo på ett stort antal familjehem, jourhem och barnhem innan hon så småningom flyttade hemifrån som artonåring. Som vuxen valde hon att utbilda sig till socionom och är idag enhetschef för barn och familj i Åstorps kommun.
Även om barnrättsperspektivet har förtydligats återstår många brister i familjehemsvården, där bristande kontroll ofta är en röd tråd.
– Mitt liv har varit en berg- och dalbana sedan min första familjehemsplacering. Mellan tre och sex års ålder omplacerades jag tio gånger. Med en frånvarande pappa och en missbrukande mamma har jag flyttat mellan olika städer, bytt skola över åtta gånger och bott på flera olika familjehem och barnhem, säger Rebecca Svensson, som regelbundet delar med sig av sina erfarenheter som socialsekreterare och klient via föreläsningar för familjevården och familjehem.
När hon föreläser får hon ofta höra att familjevården fungerar betydligt bättre idag än tidigare, men Rebecca Svensson instämmer bara delvis i det.
– Jag har bott i familjehem där jag och min lillasyster blev inlåsta i en mörk garderob när vi ansågs vara besvärliga, och i familjehem där vi fick ett jättefint omhändertagande. Men den genomgående känslan under hela min uppväxt var att ingen från socialtjänsten lyssnade på mina åsikter, erfarenheter och önskemål. Jag och min syster hade ingen möjlighet att själva påverka vår situation, säger hon.
”Många gånger ser vi att ett barn behöver placeras i familjehem, men kan inget göra när det saknas lagrum för det.”
Många barn hamnar i kläm
Rebecca Svensson konstaterar att många barn fortfarande hamnar i kläm när socialtjänsten eller familjehemmen brister och betraktar bristande kontroll som en röd tråd i familjehemsvården.
– Glappet mellan Socialtjänstlagen och LVU, alltså frivilliga och tvingande insatser, är stort. Många gånger ser vi att ett barn behöver placeras i familjehem, men kan inget göra när det saknas lagrum för det. De verktyg familjevården har att tillgå är tyvärr inte alltid tillräckligt ändamålsenliga och effektiva. Dessvärre prioriteras inte barnavården tillräckligt högt i många kommuner, trots att evidens bekräftar vikten av tidiga insatser. Då blir det svårt att fånga upp och hjälpa familjer innan det leder till placering. Kompetensbrist, resursbrist och en hög arbetsbelastning i socialtjänsten bidrar till situationen, säger hon.
Undvik slentrianmässiga frågor
En påtaglig förändring sedan Rebecca Svenssons egen uppväxt är ändå att barnperspektivet hamnat betydligt mer i fokus. Numera är det legio att ställa frågor till de berörda barnen i samband med en utredning, men det är stor skillnad mellan att fråga och att aktivt lyssna på vad barnen har att säga.
– Undvik slentrianmässiga frågor, se till att det finns ett tydligt syfte med de frågor som ställs. Somliga anser att man inte bör väcka den björn som sover genom att ställa frågor om exempelvis sexuella övergrepp och våld, men jag anser att det är socialtjänstens skyldighet att ställa frågor även om smärtsamma upplevelser. Socialsekreterare som tar sig tid att aktivt lyssna till barn bidrar även till att tidigt grundlägga barnens förtroende för socialtjänsten, säger Rebecca Svensson.
Prioritera uppföljning
Hon uppmanar socialsekreterare att undvika högtravande myndighetsspråk i sina utredningar. Formulera dig i stället på ett sätt som barn kan förstå, då når budskapet med säkerhet även fram till förvaltningsrätten och IVO.
– Det är också oerhört viktigt att eftervården och uppföljningen av barn och unga som exempelvis fyllt arton och är klara med sin familjehemsplacering prioriteras mer. De befinner sig i en känslig övergång och är många gånger i stort behov av socialtjänstens stöd, säger Rebecca Svensson.
